Hoppa till sidans innehåll

Eos historia


Eos historia

Följande texter är hämtade ur "Tidningen om Eoshallen", som producerades i samband med att Eoshallen färdigställdes 1990. Samtliga texter är skrivna av Anders Fähltman.

Han drog igång Eos
Trånga gymnastikhallar och en intensiv motvilja mot handboll är förklaringen till att Eos spelar basket i dag! Klubbens grundare Set Odelsberg förbjöd sina unga gångare att ägna vinterträningen åt handboll. Det blev korgboll i stället.

-Handboll är ingen sport för idrottsmän, det är bara slagsmål, säger han i dag, fyrtio år senare. Annars var det för att idka gång han drog igång Idrotssklubben Eos. Intresset för den ädla sporten hade han med sig från hemstan Göteborg när han kom till Lund i mitten på 30-talet.
-Jag försökte hjälpa igång ett par gångklubbar i Lund innan Eos bildades. Först var det Lunds gångklubb 1938 som nu är Lunds AI och sen Smörlyckans IF som nu är Lunds SK. Men det blev aldrig fart på gången, berättar Set Odelsberg.
  Det dröjde till 13 januari 1949 innan Set Odelsberg fick sin efterlängtade gångklubb. Den kvällen fick han besök av Hilding Jensen, Hugo Jönsson, Einar Mohlin och Arthur Nilsson och innan kvällen var till ända var IK Eos bildat. Värden Odelsberg valdes självfallet till ordförande.

Gick fort
Fram på vårkanten första året hade Set Odelsberg och kompani fått ett gäng ungdomar i gångträning. Och det gicks fort. Eos var under 20 år nästan dominanter i svensk gång och erövrade mängder av fina titlar, mest i ungdomsklasserna.
  När hösten kom flyttade Eos in i Lunds trånga gymnastikhallar för att gymnastisera och hålla konditionen uppe. Några av pojkarna ville spela handboll men det fanns det inte plats att göra, för övrigt fick man inte lov heller.
-Jag tillät ingen handboll, det fick bli korgboll i stället, säger Set Odelsberg. Det hade jag lärt mig i Göteborg.

Seger direkt
Eos tränade korgboll några vintrar innan man 1953 blev inbjudna av baltiska flyktingar att delta i en lokal basketserie i Lund. Eos ställde upp trots att man då aldrig spelat basket, det är ändå inte riktigt detsamma som korgboll.
-Men det gick minsann bra ändå, skrattar Set Odelsberg. När serien var slut stod vi som vinnare utan att ha förlorat en enda match.
  Basket blev mer än bara konditionsträning för Eos efter den framgången. Och Set Odelsberg hade inget att invända. Han tränade ungdomarna i både gång och basket.

18 år
1967, efter 18 år, valde han att avgå och ungefär i samma veva dog gången. I stället blev det basket för hela slanten. Att Set Odelsberg avgick som ordförande betydde emellertid inte att han släppte kontakten med föreningen, det har han ännu idag inte gjort och han kommer aldrig heller att göra det. Vid 87 års ålder dyker Set Odelsberg fortfarande upp så fort nåt stort är på gång i Eos.



Sådana här tjusiga rammärken prydde den bästa cykeln i början av seklet: cykeln Eos!

Eos – cykel eller gudinna?
Kanske borde Eos vara en cykelklubb i stället för en basketförening? Eos är nämligen namnet på en gammal fin svensk cykelmodell. Klubbens grundare Set Odelsberg började i slutet av 30-talet som föreståndare i Lindelöfs sport- och cykelaffär och där tillverkade man i början av seklet cykeln Eos.
  Han tyckte det var ett slagkraftigt namn som gav hopp om en ljus framtid. Men Idrottsklubben Eos har inte bara kopling till en gammal cykel. I den grekiska mytologin är Eos morgonrodnadens gudinna, syster till solguden Helios och mångudinnan Selene.




När gången var på frammarsch
I tio år dominerade Eos svensk ungdomsgång. Klubben vann ett 30-tal SM-tecken och vann också internationell framgång. Och Eos var ytterst nära att få med en gångare till Rom-Olympiaden 1960.
Eos bäste gångare, Jan Nilsson, på väg in i mål vid SM i Landskrona 1957. Tre år senare var han en placering från att nå OS i Rom.
Jan Nilsson blev klubbens allra första medlem och den allra mest framgångsrike av många duktiga gångare i Eos. Pappa Arthur var en av grundarna och klubbens förste kassör och dagen efter bildandet 13 januari 1949 bestämde sig Jan Nilsson för att byta klubb. Han hade tidigare tränat lite gång med Lunds AI men nu blev det Eos för hela slanten. Första sommaren fick han en kompis och medtävlare i klubbens andre medlem Göran Larsson och Eos hade lagt grunden för ett framgångsrikt decennium. Med kompisar växte ungdomsskaran och Set Odelsberg hade snart ett hungrigt gäng gångare i träning. Framgångarna lät inte heller vänta på sig.

SM-guld
När Gunnar Persson, Tore Persson och Arne Ohlsson 1953 blev svenska juniormästare i lag inleddes en era som kom att bestå tiotalet år. 1954 blev Gunnar Persson individuell svensk ungdomsmästare på tio kilometer före Jan Nilsson och tillsammans med Arne Ohlsson vann gossarna också lagtävlingen.
  Eos blev svenska lagmästare ytterligare tre år med Sven-Börje Larsson i laget två av åren och Jan Lindelöf en gång, och ett av åren vann Eos till och med dubbelt. Så många duktiga gångare hade klubben. Individuellt fortsatte Jan
Nilsson Eos uppvisning och vann SM-guld tre år i rad, 1955-57.


Set Odelsberg med sina gångare på SM i Göteborg 1954. Jan Nilsson, Gunnar Persson, Tore Persson och Sven-Börje Larsson flankerar tränaren och på huk sitter Arne Ohlsson och Kjell-Åke Lindahl.




























Tjejer
På flicksidan visade framförallt Anita Bergkvist på klubbens fina bredd. Hon blev individuell mästarinna 1955 och vann samma år lagtävlingen tillsammans med systern Irene och Berit Persson. 1956 upprepade Eosflickorna lagvinsten med Margareta Jonsson,Anita Bergkvist och Berit Persson
  De många nationella framgångarna ledde till landslagsuppdrag för Jan Nilsson och Gunnar Persson mot Norge på bortaplan 1956. Gunnar Persson vann den individuella sträckan och Sverige lagtävlingen.

Eostrampen
-Det var stor aktivietet på den tiden, minns Jan Nilsson. Vi var ett 30-tal aktiva gångare och den klart dominerande föreningen.
  Det var helt enkelt ”drag” kring gången i Lund och Eos hade sitt ”Lundaspel” på den tiden också. Eostrampen lockade varje år ett hundratal nationella och internationella deltagare och det var betydligt fler än andra gångtävlingar samlade.
  Framgångarna fortsatte i slutet av 50-talet när ungdomarna blev seniorer, Gunnar Persson la av men trion Jan Nilsson, Jan Malmborg och Alvar Ström dög mer än väl och vann tre år i rad (58-60) lag-SM för seniorer.

Trion Jan Malmborg, Jan Nilsson och Alvar Ström blev tre år i rad svenska lagmästare i gång.





















Nära OS
Jan Nilsson var den bäste av de tre och tog bl.a. ett brons på Nordiska mästerskapen 1959 och var året därpå ytterst nära att kvalifiera sig till Olympiaden i Rom. Uttagningen grundade sig på en enda tävling i Linköping och Eos for dit med manskap och supportrar. Fem man kom till OS, Jan Nilsson blev sexa i uttagningstävlingen.
-Det kändes hårt att hamna utanför. Jag tränade tre timmar om dan och la ner oerhört mycket tid på min gång.

Dog ut
Efter den motgången började Jan Nilsson så smått att trappa ner och även om intresset för gång fortfarande var stort i Eos var det på väg at dala. Set Odelsberg drog sig tillbaka som tränare och Jan Nilsson och Jan Malmborg tog över och lotsade bl.a. fram Tomas Hector till ett svenskt juniorguld i början på 60-talet. Men Eosgången tappade fart.
-Jag flyttade till Malmö och efter en 17:e plats på SM 1963 tappade jag intresset och slutade tävla och träna, förklarade Jan Nilsson.
  Också Jan Malmborg slutade träna och i slutet av 60-talet fanns bara en handfull entusiaster kvar i Eos gångsektion. Basketen hade definitivt tagit överhand.

Gång igen?
Men helt död är inte gången i Lund. Eos är fortfarande medlem i gångförbundet som en av 13 klubar i Skåne och Jan nilsson hoppas på en pånyttfödelse. Samtidigt som han slutade tävla lockades han till Skånes gångförbund som ordförande.
-Det vore verkligen roligt om Eos kundehitta ledare och få fart på sin gångsektion igen. Gång och basket är en bra kombination, tycker klubbens bäste gångare genom tiderna.



Eos i SM-Final
-En förnäm sport med härlig framtid, sa prins Bertil 1956. Han hade precis sett Eos spela sin första SM-final i basket! Eos var sydsveriges bästa basketklubb på 50-talet och nådde två år i rad SM-final.

Eos spelade efter lite vinterträning sin första basketserie 1953, det blev seger direkt, naturligtvis! Set Odelbergs gångare kunde mer än att gå fort och lärde sig snabbt hur en basketboll skulle hanteras. Och det som till en början bara var ett komplement till gångträningen blev ganska snart något mer och Eos satsade allt seriösare också på basketen. Nationella serier fanns inte på den tiden, men väl lokala och Eos gick obesegrade genom fyra serier i mitten av 1950-talet.

Tuffa Lugi
Lugi, med många balter, var svåraste motståndaren på hemmaplan, men Eos klarade också de tuffa, slagsmålsliknande, bataljerna i Palaestra och knep fem distriktsmästerskap. Spelet om SM-medaljerna gjordes upp mellan distriktsegrarna och Eos tog sig två år i rad till SM-slutspel, efter regionkval där Borås var svåraste hindret på vägen.

SM-laget
Första gången var 1956 och Gunnar Persson, Lars-Erik ”Peggy” Larsson, Tore Persson, Kjell-Åke Lindahl, Bengt Löfwendahl, Arne Ohlsson, Jan Nilsson, Sven-Börje Larsson, Åke Hansén och lånet från Lugi, Jan Teär, skrev in sig i Eoshistorien som det första (men inte sista) laget i en SM-final.
  Slutspelet avgjordes i Stockholm och Eos hade att tampas med Narva (Göteborg), KFUM Sundsvall och suveräna Söder från Stockholm. I semifinalen expedierade Eos Sundsvall med 41-23 men mot Söder fanns inget att göra. Stockholmarna var överlägsna och vann med hela 81-35, i en match som faktiskt tevesändes!

Pressberöm
Eospojkarna fick nöja sig med silvermedaljer utdelade av prins Bertil och pressbetyget att vara ett framtidslag. Eos beskrevs som synnerligen välväxta där endast trådsmale dribblern L.E. Larsson utgjorde undantaget.
  Året därpå upprepade Eos bravaden att nå final och nu deltog Jan Melin och Jan Lindelöf i stället för Åke Hansén och Jan Teär, men det blev förlust ändå. Än en gång var det Söder som satte stopp för guldplanerna.

SM-laget från 1957 i tidstypiska byxor. Stående från vänster: Tore Persson, Bengt Löfwendahl, Lars-Erik "Peggy" Larsson, Gunnar Persson, Kjell-Åke Lindahl. Sittande från vänster: Jan Lindelöf, Jan Nilsson och Jan Melin.





















Gunnar & Peggy – Synonymer till Eos

För många är Eos detsamma som Gunnar och ”Peggy”. Det är, och har varit, minst delvis överensstämmande med verkligheten! Gunnar Persson och Lars-Erik ”Peggy” Larsson har många ideella kollegor men få som vigt mer än halva sina liv åt idrottsklubben Eos.

Gunnar Persson kom med redan andra sommaren 1950 i Set Odelsbergs gångträning, och satt året därpå i styrelsen. 14 år gammal! Lars-Erik ”Peggy” Larsson dröjde till 1952 och lockades nog mer av korgbollen vintertid än gångträningarna på sommaren. Hur som helst: Gunnar och ”Peggy” har varit tongivande i Eos sen 50-talet, även om båda är ”allätare” när det gäller Lundaidrott.
  Gunnar Persson har exempelvis två allsvenska handbollssäsonger med H 43 bakom sig och Lars-Erik ”Peggy” Larsson spelade pingis i division två med Lunds BTK och var senare med om att bilda KFUM Lundagård. Men sina mesta och bästa krafter har duon lagt på Eos.

Gång – basket
Gunnar Persson kan till skillnad mot ”Peggy” Larsson skryta med att ha varit gångare av rang. 1954 blev han svensk juniormästare och han ingick i Eoslaget som blev svenska juniormästare åren 1953-57.
  ”Peggy” Larsson kan å andra sidan kontra med att han varit landslagsman i basket, även om han fick nöja sig med uppvärmning och bänknötning när Sverige 1956 för första gången besegrade Danmark (i Lund), och dessutom fick han ta emot en gnutta gnäll från Lise och släktingar eftersom matchen spelades på hans andra lysningssöndag.
  Båda kan stoltsera med att ha spelat i det historiska Eoslag som nådde SM-final i basket 1956 och 1957.

Lars-Erik "Peggy" Larsson och Gunnar Persson framme vid ett av sina många mål för Eos: en egen basketanläggning. Nu styr duon mot nästa mål: att ro anläggningen i hamn.
Trogna
Gunnar Persson och Lars-Erik ”Peggy” Larsson släppte inte som många andra sin klubb bara för att den aktiva karriären tog slut. Båda förblev trogna styrelsemedlemmar, och tillika ungdomsivrare. ”Peggy” Larsson jagade talanger på skolorna men det var Gunnar Persson som fick napp först och bildade det första pojklaget.
  ”Peggy” Larsson satt många år som vice ordförande i styrelsen men det blev Gunnar Persson som tog över ordförandeklubban när grundaren Set Odelsberg tackade för sig 1967.

Ny tid
Nya uppdrag och nya idéer följde och spirade på 70-talet när klubben koncentrerade sig på basket och växte med nya ungdomar. Man drog igång Idrottsringen med inkomstbringande bingo i Folkparken och startade Lundaspelen som blivit en succé utan like. Och hela tiden
låg tanken på en egen hall och skvalpade i bakhuvudet. För ett par
år sen ansåg man sig mogna uppgiften och satte Karl Koistinen i
arbete. Det tog ett par år och Gunnar
Persson och ”Peggy” Larsson hann
lämna styrelsen (1987) innan Eoshallen
var ett faktum.

Framtiden
Men nu är de där och den här gången sitter ”Peggy” Larsson som ordförande i hallkommittén och Gunnar Persson sköter, som alltid, finanserna.
-Framtiden, säger Gunnar Persson, jo, den är ljus och fin.
-Hallen ska vi driva rätt, den ska bli en samlingspunkt för hela södra Lund, säger ”Peggy” Larsson.
Den ene lugn och trygg fixare i det tysta, den andre aningen hetsig och aggressiv men en visionär och idéspruta av stort format.
Tillsammans är de Gunnar och ”Peggy”.


Den evige generalen
Peter Kozak, evig Lundaspelsgeneral.
Peter Kozak var bara 22 år när han blev "general" och tävlingsledare för första Lundaspelen i basket 1979.
-Jag hade erfarenhet från ungdomsturneringar sen min tid som målvakt i H43, förklarar han förtroendet.

Som ungdomsspelare i handboll på 70-talet fick Peter Kozak uppleva den ena ungdoomsturneringen efter den andra. I basket var det sämre beställt med turneringar, det fanns nästan inga alls.
-Att åka på turnering var det roligaste som fanns så jag tände direkt på idén om en egen basketturnering, och jag ansågs väl ha en del rutin från handbollen när jag fick rollen som Lundaspelsgeneral.
Peter Kozak har inte släppt jobbet som tävlingsledare och just kontinuiteten är en förklaring till att Lundaspelen fortsätter att växa, och fortsätter vara en populär tävling.
Det är samma gäng som drar det tunga administrativa lasset i förberedelserna inför turneringen som det var när Lundaspelen startade. Det är Peter Kozak, Gunnar Persson och Lars-Erik "Peggy" Larsson.

Bråda dagar
-Vi har jäkligt roligt tillsammans när vi jobbar, och vi är oändligt många fler som lägger ner ett jättejobb på Lundaspelen. Allt som allt är runt 300 ideella Eosledare engagerade i turneringen.
Det är bråda dagar och mycket jobb för många basketfamiljer när det vankas Lundaspel. Men det är också ett stimulerande arbete som svetsar samman föreningen.
-Vi har lyckats skapa en skön stämning, tycker jag.
Peter Kozak tror att det i första hand är närheten och den stora internationella bredden som gjort Lundaspelen i basket till Europas största. Att arrangemangen sen flyter som de ska har naturligtvis ingen negativ inverkan på populariteten.

Kaos som funkar
Fast ett och annat missöde har inträffat, som 1983 när resultatservicen brakade samman och tävlingsledningen var oförmögen att säga vilka lag som gått till slutspel. Som tur var hade lagen själv koll på sina tabeller och ingen märkte av fadäsen!
-Vi satt sju man i ett litet rum och försökte bringa ordning i resultaten när en ledare från mellansverige kom in och sa "det ser ut som kaos, men det funkar fint", skrattar Peter Kozak när han berättar om ett av få missöden i Lundaspelens historia.


Att laga till en Eoshall
2 januari 1989


Med 25 000 medlemmar i en klubb krävs inte mer än en timmes arbete per skalle för att få en anläggning av Eoshallens kaliber! Eos har något färre medlemmar och lät i stället NCC göra jobbet.

Eos önskan och längtan att få en egen hall sträcker sig långt tillbaka i tiden. Till en början var det för att få en matcharena att spela i. Kommunen var trots ideliga löften oförmögen att fixa en hall med läktare lämplig för basket.
  Senare blev det trycket från alla ungdomar som ville spela basket som utgjorde huvudskälet till att bygga eget.
Nu har idrottsklubben Eos täckt
båda behoven och byggt en arena med läktare för matcher och två rejäla basketplaner som ungdomarna undan för undan ska få allt mera träningstid i.

Många krav
Men man bygger inte en hall så där hux flux, från den ena dagen till den andra. Det krävs jobb, vilja, tålamod, framåtanda och visioner för att nå målet. Eos har allt som behövs!
  I mitten av 80-talet tog drömmarna lite fastare former och blev, med arkitekten Karl Koistinens hjälp, planer och utkast. Först med hallsikte på Linero, senare på kvarteret Råbykungen och en kombinerad skol- och basketanläggning för Spykens
gymnasister och Eos medlemmar.
  När Lunds kommun sen bestämde sig för att stödja föreningar med byggplaner med ränte- och amorteringsfria lån tog Eos arbete verklig fart, nu fanns det ekonomiska möjligheter att realisera planerna.

Klartecken
Hösten 1988 övertygade en Eos-delegation kommunstyrelsen om det vettiga i planerna, Lunds tunga politiker fann projektet realistiskt och angeläget och gav klartecken till lån och bygge.
  Redan andra januari 1989 kunde kommunstyrelsens ordförande Claes Göran Jönsson (s) ta första spadtaget på gatukontorets gamla lagringstomt i Råbykungen tillsammans med Eos
ordförande Kari Marklund och NCC:s Yngve Olsson.
  Låt vara att politikerna sen trasslade med bygglovet och fördröjde det verkliga igångsättandet för att älta Råbykungens fallfärdiga hus på samma tomt ett otal sammanträden. Hallen skulle bli av!
  I maj 1989 flyttade NCC:s platschef Hans Andersson med gubbar och bodar till Råbykungen och vi är framme vid själva receptet, blandningen som gör en Eoshall.

Börja med...
basen som är tillagad med följande ingredienser: en kreativ arkitekt, ett antal starka idrottsledare och en färdigdiskuterad och beslutad samling politiker. Sedan tages 550 kubikmeter betong som varligt formas till en jämn och slät bädd. Sätt solen på det högsta och låt torka.
  Bygg sen försiktigt på med 60 ton stål som kläs in med ett tunnland plåt. Ta därefter två och en halv mil trä, tvåtusen kvadratmeter spånskivor och ett tunnland gipsplattor och klä det hela invändigt med hjälp av 225 000 spik. Allt göres med lätt och varsam hand.
  Anrättningen kryddas därefter med ett drygt ton spackel, nästan lika mycket målarfärg, två mil elkabel, en rejäl ventilationsanläggning, ett parkettgolv och lite kakelplattor och det hela dekoreras med lite duschar och toaletter, basketkorgar och en teleskopläktare, allt efter behag. Och se: Ni har en Eoshall.

Många kockar
Naturligtvis behövs ett antal kockar också. Hans Andersson har i snitt haft 15 man under 198 dagar på plats i Råbykungen. Tillsammans har de lagt ner nära 25 000 arbetstimmar.
 För alla som vill pröva på att tillaga en Eoshall har lundafotografen Ingemar D Kristiansen gjort en instruktion i bild. Han har följt bygget från start till mål och visar på de här sidorna hur det går till.

2 februari 1989


















3 juli 1989


















23 augusti 1989











































12 oktober 1989






 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 



2008-10-02 09:45
Av Anders Fähltman
IK Eos - Basket

Skriv ut
Uppdaterad: 2012-11-29 14:50
Skribent: Andreas Holmgran

Euro-Finans

 

 

Elite Hotel IdeonSkånes Basketbollförbund

 

Riksbyggen
Actic Lund
Spalding
u95jci4jckufvpq0nhjy

teamsportia
melle190


basket24_logo










SBBKlogoss

Postadress:
Eos Lund BF - Basket
Arkivgatan 32, Hallbokning: 046-159494
22359 Lund

Kontakt:
Tel: 046-159494
Fax: 046-125550
E-post: This is a mailto link

Se all info